Planera DNS-servrar

När du planerar och distribuerar DNS-servrar i nätverket finns det ett antal faktorer i nätverket och kapacitetskrav för DNS-servrarna som du tänker använda i det som du bör fundera över. Vissa frågor att ta hänsyn till när du planerar kapaciteten för DNS-servrarna är följande:

• Hur många zoner är det tänkt att DNS-servern ska hantera och vara värd för?
  
  
• Hur stor är varje zon som servern läser in (baserat på storleken på zonfilen eller antalet resursposter som används i zonen)?
  
  
• Hur många gränssnitt är aktiverade för att lyssna på och serva DNS-klienter i varje undernät som är anslutet till servern, om du använder en DNS-server med flera IP-adresser?
  
  
• Hur många DNS-frågor totalt förväntas en DNS-server ta emot och hantera från alla klienter?
  
  

I många fall kan prestanda ökas mest effektivt genom att mer RAM-minne läggs till i DNS-servern. Detta beror på att tjänsten DNS Server läser in alla de konfigurerade zonerna i minnet vid start. Om servern körs och läser in ett stort antal zoner, och dynamiska uppdateringar görs ofta av zonklienter kan det vara bra med extra minne.

Tänk på att DNS-servern använder systemminne på följande sätt vid normal användning:

• Ungefär 4 MB RAM-minnet används när DNS-servern startas utan några zoner.
  
  
• För varje zon eller resurspost som läggs till används ytterligare systemminne av DNS-servern.
  
  
• Ytterligare ungefär 100 byte serverminne beräknas användas för varje resurspost som läggs till i en serverzon.
  
  Om en zon till exempel som innehåller 1 000 resursposter läggs till i servern krävs det cirka 100 kB serverminne.
  
  

När du planerar DNS-serverstrukturen kan du börja med att gå igenom testresultat för DNS-serverprestanda som samlats in av utvecklings- och testningsteamen för DNS. Du kan också använda räknare som är relaterade till DNS-server som innehåller övervakningsverktyg när du vill mäta prestanda själv.

	Viktigt!
	Rekommendationerna ovan är inte avsedda som en indikation på maximala prestanda eller begränsningar för DNS-servrar. Sifforna är ungefärliga, och de kan påverkas av typerna av resursposter som anges i zoner, antalet resursposter med samma ägarnamn och antalet zoner som används på en specifik DNS-server.

Vanligtvis installeras DNS-servrar på alla domänkontrollanter. Om det finns anledning att inte installera DNS-servrar på alla domänkontrollanter kan du dock följa de här riktlinjerna när du ska välja var DNS-servrarna ska placeras.

I allmänhet ska du placera DNS-servrarna på en plats i nätverket som är tillgänglig centralt för klienterna. Det är oftast mest praktiskt att använda en DNS-server för varje undernät. Det finns flera faktorer att ta hänsyn till när du fastställer var det behövs en DNS-server:

• Om du installerar DNS som stöd för AD DS, är DNS-serverdatorn även en domänkontrollant eller är det troligt att den blir en domänkontrollant senare?
  
  
• Om DNS-servern slutar svara, kan de lokala klienterna få åtkomst till en alternativ DNS-server?
  
  
• Om DNS-servern finns i ett undernät som är fjärranslutet för vissa klienter, vilka andra alternativ för DNS-servrar eller namnmatchning är tillgängliga om den valda anslutningen slutar fungera?
  
  

Om du till exempel har ett lokalt nätverk och höghastighetsanslutningar som är relativt pålitliga kanske du kan använda en DNS-server för ett större nätverk med flera undernät. Om du har ett stort antal klientnoder och ett enda undernät kanske du vill lägga till fler än en DNS-server i undernätet som fungerar som en lösning för säkerhetskopiering och feltolerans om den prioriterade DNS-servern slutar svara.

När du bestämmer hur många DNS-servrar du behöver ska du utvärdera vilken effekt zonöverföringar och DNS-frågetrafik har på långsammare anslutningar i nätverket. Även om DNS är avsett att bidra till att broadcast-trafiken mellan lokala undernät blir lägre skapas det viss trafik mellan servrar och klienter som du bör ta med i beräkningen, i synnerhet när DNS-servrarna finns i LAN- (Local Area Network) eller WAN-miljöer (Wide Area Network) med komplicerad routning.

Tänk igenom vilken effekt zonöverföring har på långsammare anslutningar, till exempel sådana som vanligtvis används för en WAN-anslutning. Även om tjänsten DNS Server har stöd för stegvisa zonöverföringar och DNS-klienter och -servrar kan cachelagra namn som använts nyligen, så kan det fortfarande finnas faktorer att ta hänsyn till, i synnerhet när DHCP-lån (Dynamic Host Configuration Protocol) kortas ned och dynamiska uppdateringar i DNS därför utförs oftare. Ett alternativ när du ska hantera fjärrplatser med WAN-anslutningar är att du installerar en DNS-server på de här platserna med en DNS-tjänst som enbart cachelagrar information.

Vid de flesta installationer bör du ha minst två serverdatorer som båda är värdar för DNS-zonerna, för feltolerans. Innan du fattar det slutgiltiga beslutet om hur många servrar du ska använda bör du först utvärdera vilken nivå för feltolerans som är lämplig för nätverket.

Om en enda DNS-server används i ett litet LAN i en miljö med ett enda undernät kan du konfigurera servern så att den simulerar både den primära och den sekundära servern för en zon.